Bild hämtad HÄRDen som försummar att dricka ur erfarenhetens källa kommer troligen att dö av törst i okunnighetens öken.
Ling Po
Subjektiva erfarenheter är något som inte premieras i vetenskapsvärlden. Det är synd eftersom livet består för det mesta av detta. Vetenskapen drar inte mycket nytta av den otroliga kunskap som ligger i den enskilda människans erfarenheter. Vi kan jämföra aktionsforskning med "vanlig" forskning (i brist på rätt term) till exempel. Inom Aktionsforskning gör du saker för första gången kanske, du testar i verkligheten något du tänkt (hypotes) och så analyserar (antites) du process och ev. resultat. Du bryter ny mark (Syntes). Detta händer i många klassrum dagligen, för det är ett forskande att skapa lärande i ett klassrum. Inom den "vanliga" forskningen ställer du en hypotes och letar upp en referent du kan observera. Du kan intervjua referenten, du kan sammanställa enkäter. Men du är inte inne i upplevelsen, du är inte i referentens kropp och därför uppnår du objektivitet. Ju mer objektivitet - ju större status har din forskning.
Ibland förvånas jag över universitetsvärldens synsätt. Många gånger är kroppen bara ett transportmedel för hjärnan. Det är synd, för många känner sig stympade när kroppen läggs åt sidan och allt skall försiggå i huvudet. För en person som arbetar med kroppens uttryck hela dagarna är det påtagligt i dessa akademiska kretsar hur de gömmer sin kropp. Många ser inte kroppen som ett sätt att förmedla något. Men du förmedlar hela tiden saker med kroppen.
För ett par år sen gick jag på Musikhögskolan i Örebro och fick min Yrkeshögskoleexamen som Teaterpedagog. Musikhögskolan hade ofta publika lunchkonserter och jag minns väldigt tydligt den första jag gick på. Det var studerande på musiklärarprogrammet som hade Povel Ramel-potpurri. Povel var en man med stor svaghet för underfundiga och berättande texter, ett geni på att sprida feelgood-känsla. Så jag ville gärna gå dit och se Studenterna tolka en av mina idoler. Halvvägs in i programmet fann jag att de sjöng och spelade väldigt vackert, men de berättade inget för mig med sina uppträdanden. Många stod konstigt och stelt eller blundade introvert. Den livsglädje och närvaro Povel bjöd sina lyssnare på fanns inte alls hos studenterna. De var där i huvet - men kroppen svängde inte med och det glada svängiga infann sig aldrig. Ögonblicket efter att sista tonen klingat ut och de roddade undan sina mickar och grejer föll en polett ner för mig. Härvarons betydelse.
Det är Härvarandet som saknas i Universitetets korridorer, människor är hela tiden på väg - vidare, någon annanstans. Universitetet är endast ett delmål. Bra eller dåligt?
Men glöm inte Fem myrors låt Där är där där man inte är, Här är där där man är, Här har man alltid med sig. Perspektiven ändras beroende på vilken person du är och var du står.
Välkomna åter!
Fantastiskt inlägg Alex! Jag håller så mycket med! Jag som gått på musikhögskolan i 5 år har verkligen upplevt detta många gånger. Att man inte litar på den musikalitet man har inom sig, för man känner att man aldrig är tillräckligt bra. Och det är det mest okreativa man kan känna, att man inte är tillräckligt bra, för då spelar man bara för att få höra av andra att det är bra, och då blir det aldrig bra. Musiken måste komma inifrån kroppen, det man bara gör med huvudet är aldrig förankrat i en själv. Tyvärr är man så inskolad i att andra ska bedöma en men detta skapar bara en massa spänningar tyvärr. Det är detta som är så motsägelsefullt med musikhögskolan och skolan över huvudtaget!! Detta är verkligen en utmaning som lärare, att få eleverna att känna att de duger som de är så att de kan komma åt sin egen kreativitet, och börja där! Tyvärr ser man alltför ofta de som uppträder som inte förmedlar något utifrån dem själva utan utifrån hur de tror att andra vill att det ska vara!
SvaraRadera