Mötesplatsen

Vi var dansande apor långt innan vi blev talande människor. Språkets rötter
är Rytmiken och när vi väl fått rytmen i blodet kan hundra kroppar lägga all sin
kraft i en röst och en kropp och bygga pyramider eller marschera i takt mot sin
egen död eller seger. Rytmen, dansen och musiken är grunden för all mänsklig
samverkan, vackrast visad i den stora kören eller den stora symfoniorkestern.
Med deras hjälp upplever vi sfärernas musik och vad som gör en människa till
människa.

Orden är lånade från Trombonisten/kompositören/dirigenten Christian Lindbergs sommarprat. Han
tog orden i sin tur från en hjärnforskare som han nämner i programmet. Jag
lyssnar på vad Christian berättar om hur han från "brummare" och
musiklektionspajjare råkade bli kär i musiken. Hur han genom kommunala
musikskolan (som han påstår är så gott som nerlagd idag) fick upp ögonen för
musiken utanför beatles. Lyssna på honom - han är intressant och musiken är
bra
som han spelar i programmet.

Jag fastnade för just det han sa om att den kommunala musikskolan var så gott
som nerlagd. Blir nyfiken på hur han menar? Har lärarna blivit sämre? Har
instrumenten blivit dåliga? Jag tycker Kulturskolan blomstrar. Den har breddats
så att även andra estetiska uttryck får plats. Musikskolan har bytt sitt ena ben
mot tre (Ibland fler); dans, musik., teater. I Kungälv bildar detta
Kulturskolan. Visst i en mening är skolan nedrustad: vi har inte alls lika
mycket pengar att röra oss med och kultur värderas inte viktigt i många

sammanhang. Stenungsunds Kulturskola måste lägga ner 50% av verksamheten och dom
är inte ensamma, vissa skolor kommer försvinna. Jag undrar vad barn och unga
förväntas göra när alla deras mötesplatser
och fritidsaktiviteter försvinner - vad sänder det för signaler?
Var är mångfalden då? Alla vill inte spela fotboll. Alla vill inte spela musik.
Alla
vill inte va med i Scouterna. Alla vill inte spela datorspel. Men alla
vill göra
Något. Hur ska barn och unga kunna få erfarenheter av olika
sociala sammanhang
om allt stängs ner?

Sångskatt funnen!

Jag vill tipsa om uppföljaren till boken Tjuderuttan, sa Räven. Sikelej sa Kamelen är med både bok och cd-skiva proppfull med nytt (och något gammalt) stoff att ta med till klassrummet i höst. Jag tror att det finns sånger för alla i den här boken, både stora och små, även om jag märker en viss favorisering av målgruppen förskola-åk3. Jag hittar här allt från sorgliga Ryska visor till hoppiga mazurkor från Norge. Det finns massor av rörelse i dessa låtarna, som är uppdelade under rubriker som tex Klapp-Rytm och Ringdans. För oss som är "notblinda" (än så länge hör jag till den kategorin, trots allt) finns det en dubbelcd fullproppad med alla låtar, ofta i 1-3 versioner både på orginalspråk och svenska. En sångskatt värd alla pengar, härlig fortbildning och en dörr till olika klanger, rytmer och rörelser från många hörn av världen.

Just nu är favoriterna "Mala Peppar"(Serbiska), "Örnen" (Arabiska), "Kilowatt" (Youroba), "Kråka kåka" (Twi), "Två är vi i båten" (Finska). Fler kommer det bli!

Att härvara

Bild hämtad HÄR


Den som försummar att dricka ur erfarenhetens källa kommer troligen att dö av törst i okunnighetens öken.
Ling Po

Subjektiva erfarenheter är något som inte premieras i vetenskapsvärlden. Det är synd eftersom livet består för det mesta av detta. Vetenskapen drar inte mycket nytta av den otroliga kunskap som ligger i den enskilda människans erfarenheter. Vi kan jämföra aktionsforskning med "vanlig" forskning (i brist på rätt term) till exempel. Inom Aktionsforskning gör du saker för första gången kanske, du testar i verkligheten något du tänkt (hypotes) och så analyserar (antites) du process och ev. resultat. Du bryter ny mark (Syntes). Detta händer i många klassrum dagligen, för det är ett forskande att skapa lärande i ett klassrum. Inom den "vanliga" forskningen ställer du en hypotes och letar upp en referent du kan observera. Du kan intervjua referenten, du kan sammanställa enkäter. Men du är inte inne i upplevelsen, du är inte i referentens kropp och därför uppnår du objektivitet. Ju mer objektivitet - ju större status har din forskning.

Ibland förvånas jag över universitetsvärldens synsätt. Många gånger är kroppen bara ett transportmedel för hjärnan. Det är synd, för många känner sig stympade när kroppen läggs åt sidan och allt skall försiggå i huvudet. För en person som arbetar med kroppens uttryck hela dagarna är det påtagligt i dessa akademiska kretsar hur de gömmer sin kropp. Många ser inte kroppen som ett sätt att förmedla något. Men du förmedlar hela tiden saker med kroppen.

För ett par år sen gick jag på Musikhögskolan i Örebro och fick min Yrkeshögskoleexamen som Teaterpedagog. Musikhögskolan hade ofta publika lunchkonserter och jag minns väldigt tydligt den första jag gick på. Det var studerande på musiklärarprogrammet som hade Povel Ramel-potpurri. Povel var en man med stor svaghet för underfundiga och berättande texter, ett geni på att sprida feelgood-känsla. Så jag ville gärna gå dit och se Studenterna tolka en av mina idoler. Halvvägs in i programmet fann jag att de sjöng och spelade väldigt vackert, men de berättade inget för mig med sina uppträdanden. Många stod konstigt och stelt eller blundade introvert. Den livsglädje och närvaro Povel bjöd sina lyssnare på fanns inte alls hos studenterna. De var där i huvet - men kroppen svängde inte med och det glada svängiga infann sig aldrig. Ögonblicket efter att sista tonen klingat ut och de roddade undan sina mickar och grejer föll en polett ner för mig. Härvarons betydelse.

Det är Härvarandet som saknas i Universitetets korridorer, människor är hela tiden på väg - vidare, någon annanstans. Universitetet är endast ett delmål. Bra eller dåligt?

Men glöm inte Fem myrors låt Där är där där man inte är, Här är där där man är, Här har man alltid med sig. Perspektiven ändras beroende på vilken person du är och var du står.

Välkomna åter!

Ett livslångt lärande!

Jag och Alexandra "fann varandra" när vi skrev en examinationsuppgift tillsammans när vi läste Pedagogik med Didaktisk Inriktning A, hösten 2005, som vi kallade för "Ett livslångt lärande". Sedan dess har det blivit många pedagogiska diskussioner oss emellan, och vi tänkte nu starta ett pedagogforum där vi kan synliggöra våra pedagogiska tankar! Alex är utbildad teaterpedagog och jag precis nyexaminerad musiklärare och sångpedagog. Båda vi har också läst en hel del rytmik och tror på att lära genom att uppleva och ett lustfyllt och kreativt lärande! En stor inspirationskälla för oss båda är den norska professorn Jon-Roar Björkvold som skrivit "Den musiska människan" som menar att det finns en motsättning mellan barnkultur och skolkultur och att skolan lätt tar död på den musiska människan. Man får inte glömma att det är människor med känslor som går i skolan, och utan känslor blir det bara robotar kvar. Vill vi ha en skola med robotar är vad jag undrar? 

Vi har också läst om det sociokulturella perspektivet som säger att man lär i ett sammanhang, detta måste skolan ta fasta på, så det inte bara är lösryckta kunskaper som ska bankas in. Här är de estetiska ämnena ideala för att ge eleverna en helhet och för att öppna vår kreativitet. Det är också i dessa kreativa processer som ungdomar skapar sin identitet, i mötet med andra, och i kontakt med sina känslor. De estetiska ämnena behövs!

"Medan vi skapar, skapas vi"/Comenius