Curlandets baksidor!

Jag vill skriva några ord om ett viktigt men svårt ämne, nämligen barnuppfostran. Hur mycket ska barnen/eleverna få bestämma och vara delaktiga och hur mycket ska vi vuxna bestämma?

Alla vill vi bli omtyckta men jag tror att detta inte är något vi vuxna får sträva efter i vår undervisning/uppfostran. Barn behöver vuxna som är tydliga, visar var de står och sätter gränser. Vuxna vet mer om livet, har fler erfarenheter och kan mycket mer än vad barn kan. Vi vet vad som är bra för barnen att kunna, både när det gäller kunskap om livet och i enskilda ämnen. Jag märker när jag skriver detta att detta är lite skamfyllt att prata om, curlandet och förståelsen för barnens bästa har gått till överdrift.

Detta är ord som inte brukar komma ur min mun. Min grundidé är att jag vill bemöta mina elever, lyssna på vad eleverna tycker och låta dem vara delaktiga. Sanningen är tyvärr att barnen inte många gånger är vuxna nog att ta det ansvaret. Jag märker allt för ofta i min egen undervisning att jag försöker anpassa mig/vända mig ut och in för att eleverna ska bli nöjda. Jag ger dem ofta för stort utrymme att vara med och bestämma hur undervisningen ska bli, och detta blir ofta inte bra eftersom de inte har den helhetsomfattande bilden av situationen som jag har. De vet ju inte om något annat än sina egna erfarenheter och mitt uppdrag som vuxen är att hjälpa dem att vidga den begrepssvärlden, öka deras förståelse. Om man bara ger efter och låter dem bestämma lär de sig inget nytt.

Samtidigt är ju bemötandet viktigt och vi får inte kränka barn och vi ska lyssna på dem o.s.v. Ibland blir jag galen när jag inte får denna ekvationen att gå ihop. Man sätter krokben för sig själv och stänger in sig i ett hörn.

Denna generation med curlingbarn har gått överstyr. Vi vuxna måste våga säga vad vi tycker, stå på oss, stå för våra värderingar och lita på att vi vet vad som barnen mår bra av... och jag är övertygad om att detta inte är att alltid få sin vilja igenom, spela dator hela nätterna, äta godis och dricka läsk istället för att äta mat, få allt de pekar på, nyaste datorn, telefonen för att kompisarna har det....

De behöver få lära sig att stå emot grupptryck, lära sig fina värderingar som att bry sig om andra, sig själva och sin omvärld... annars kommer ha-begäret och egoismen växa sig så stark att det kan sluta hur som helst!

/Maria

Barn fulla av sommar

Det är sommar och jag rör mig i barnrika miljöer. Jag möter många barn i deras "vardagsrum" - helt tryggt inlemmade i sommarlovet - om de börjat skolan - eller semester om de inte gjort det ännu. Jag mötte denna tigerpojken (som jag mött andra gånger - men inte som tiger). Det var spännande att se hur hans identitet förvandlades när han fick ett tigeransikte. Från att vara lite tillbakadragen började han att ryta och puffa på oss vuxna, han bjöd upp till lek och jag hängde på. Jag såg en tiger - han var enligt sig själv ett lejon - men det rådde ingen tvekan om att vi hade roligt.

En till ögonblicksbild jag ger er - utan illustration. En pojke eller flicka som sitter i ett öppnat caféfönster - överkroppen ligger över fönsterkarmen - huvudet vilar med ansiktet utåt mot världen - ena örat ner mot karmen. Ögonen är halvslutna. I handen finns en rödgul lastbil som barnet rullar av och an av och an framför sig. Jag går förbi - och säger Vrom vrom. barnets ögon letar efter ljudet. vrom vrom. Barnet hittar ögonkontakt med mig - främmande människa. Barnet ler och tutar. Vi kommunicerar så en stund - tills hans mor ropar på honom - vi blinkar hejdå och tack för lekstunden.

Jag blir gärna uppbjuden till lek! Lek är något vi bör syssla med hela livet. lek - lärande.

alla är störda på sitt sätt

Har ni tänkt på hur mycket normer vi har runt omkring? En norm är något du förväntas att göra för att du tillhör ett visst sorts fack Du blir utan att du bett om det dagligen indelad i olika sorters fack av människor. Vi människor sorterar för att förenkla världen, det är nämligen svårt att minnas alla människor som individer. Några exempel är: man, kvinna, barn, feminist, lärare, kändisar, pluggis, vänstervriden eller utvecklingsstörd.

Jag funderar lite på det här med utvecklingsstörda. Jag stör mig på samhällets fördomar om olikhet. Dagens mediaklimat pumpar upp olikheter som om det vore en monster-cirkus där de olika skall ställas ut för att tittas på. Det är väldigt mycket gottande i andras misslyckanden. Och det stör mig nåt otroligt att utvecklingsstörda ibland ses av folk som ett misslyckande. Hur kan en människa vara misslyckad? Människor fryser ut alla avvikande.

Tänker på hur dessa olika har gömts bort och kallats för åtskilligt konstigheter. Det värsta jag kan tänka mig av dessa ord är Sinnesslö. Tänk på ordet. Sinnes - slö. Slö i sinnet? De jag känner som skulle kunna sorteras under den benämningen är inte de som skulle definieras som utvecklingsstörda. Mer troligt att en så kallad normalstörd kille som lever livet framför tvn utan att fundera eller göra egna aktiva val skulle jag kalla sinnesslö. Utvecklingsstörda lever med hela sinnena utanpå. Jag blir avundsjuk hur de så okomplicerat bara låter sig hända där vi normalstörda censurerar varandra.

Att få bli någon, att få vara bra på något som Pär Johansson från Glada Huddik säger, det betyder allt. Ingen ska säga att någon inte kan något! Du kan allt - allt som du vill. Det du inte kan - det vill du inte tillräckligt hårt.

Jag tror att alla är störda. på ett eller annat sätt.

Vem är Rytmiklärare?

Jag funderar över definitioner just nu. Över behörighet att undervisa.

Vem ger mig den? Vem bestämmer om jag är lämpad att undervisa i ett ämne? Eller dra det större; vem bestämmer om jag är lärare eller inte? Är det antal akademiska poäng? Är det antal gjorda undervisningstimmar? Ett examensbevis?

Jag har en yrkestitel det inte råder någon tvekan om: Teaterpedagog. Den har jag burit sedan 2006 med hög svansföring. Japp, det har jag ett examensbevis på. Men nu kommer det kniviga. Jag har även kallat mig och varit anställd som Rytmiklärare. Jag har räknat efter och jag har läst 52 hp som kan relateras till ämnet. Rytmik har för mig betytt mycket. Det har blivit mitt pedagogiska förhållningssätt. Men det slår mig när jag läser en artikel i Kultursmockan att jag kanske inte är inkluderad i yrkestiteln Rytmiklärare? "Vem som helst är inte rytmiklärare". Arbetsmarknaden påverkas av vad som sägs i den tidningen. Den är så att säga tongivande. Jag är glad att jag har en chef med vid syn på kunskap och behörigheter än så länge. Men om hon försvinner vet jag inte hur tongångarna går.

Jag tycker att jag är en rytmiklärare. Jag ser värdet i Jaques Dalcrozes metod - men vet också att hans främsta budskap åt blivande rytmiklärare var att förnya hans verk. Håll det uppdaterat så det är angeläget fortfarande om 100 år sa han. Drama och Teater, de delar uttrycksmedel med rytmiken; kroppen som första instrument. Jag förbehåller mig rätten att kalla mig Rytmiklärare/Teaterpedagog - jag känner mig gränslös över ämnena. De ger och tar uttryck av varandra - utan rytmiken såg jag ingen teater och utan teater såg jag ingen rytmik. Metoden bygger ju i grunden på ett holistiskt tänkande - ett helhetsperspektiv på lärandet.

Tillägg: Jag har rett ut begreppen och kallar mig nu med all rätt Rytmiklärare. Jag får det för rätt person. Tack för förtroendet!

"Kunskap är det du har i skorna"

Kunskap. Vad är kunskap? Kunskap är brett och vitt område. Men jag tillåter detta inlägg bli poetiskt och existensiellt subjektivt.

På teckenspråk tecknas kunskap likadant som vetande: du för en flat hand mot pannan upprepade gånger. Det skulle jag kunna tänka mig att de flesta förknippar med Kunskap... Det sitter i huvudet. Jag viker av från den uppfattningen - jag tycker vi ofta ger hjärnan mer credit än vad den är värd egentligen. Om vi tittar på hur barn ritar kan vi konstatera att de första avbildningarna av människor är så kallde "huvudfotingar". Barn avbildar inte det dom ser utan det som dom uppfattar som viktigt. Alla huvudfotingar visar på ett rätt komiskt sätt hur vi alla värderar i vårt samhälle. Ett huvud med ben på, i bästa fall händer. Allt däremellan är borta, vi har inte ens något hjärta. Benen har bara en funktion, att förflytta hjärnan från A till B.

Kunskap för mig är att vara hemmastadd på ett erfarenhetsområde. Det är något som jag processat genom studier eller erfarenheter och som sitter i ryggmärgen. Det är inte en bok som du ögnat igenom utan det är de minnesanteckningar du har i marginalerna i en nött bok du ofta går tillbaka till, som du minns. Men kunskap kan enligt mig också vara enfarenhet du har gjort med kroppen, till exempel ett rörelserelaterat minne som ett danssteg till exempel. Ju fler sinnen som aktiveras vid ett tillfälle - det har bland annat Howard Gardner påstått med sina olika intelligenser.

Det finns en kunskap som ofta benämns som Tyst kunskap. Min uppfattning om Tyst kunskap är att det är ett flumstämplat begrepp som misshandlats till att bli något du kan skylla på när du inte kan formulera vad du vet. Jag tror dock att Tyst kunskap är sådana erfarenheter som leder till en känsla av hur något fungerar - men som du nödvändigtvis inte sätter ord på. Det kan låta snartlikt men betoningen ligger på att du har en känsla av kunskap - du vet fortfarande inte - men du får en intuativ känsla av att det står till på något speciellt vis. Du KAN formulera det, men väljer att inte göra det. För mig är kunskap något du kan formulera för en annan person, du äger inte kunskap om du inte kan formulera den. Kunskap gör att du kan argumentera för eller emot och kan ha en åsikt.

Kunskap är det du har i skorna sa ett barn till mig för ett tag sen. Jag tycker det kan vara en fin metafor för min kunskapssyn. För mig är det ofta svårt att hitta skor som passar gott. Men när det väl passar så går jag i dom jämt. Det handlar att hitta sina par skor på området som du vandrar på. De skorna som inte ger dig skoskav eller glappar. Du måste känna dig bekväm i dina skor innan du går på långvandring och det tar ett tag att gå in i skor. Samma tycker jag kan gälla för kunskap.

Eller vad säger du Maria?

Jag tror på verkligheten före idévärlden..sorry Platon!

Bra inlägg Alex, som jag inte har ett självklart svar på. Det jag kan känna är att mina 5 år på musikhögskolan var en skyddad verkstad och när jag tänker tillbaka vet jag inte vad jag lärt mig egentligen. Metodik var ju inget inneord utan det var ju forskningsinriktad pedagogik som gällde, och mycket fina ord och "flum flum" (ursäkta mig). Men alla fina teorier man läser om kanske är bra i grunden men de räcker inte när man kommer ut som musiklärare och faktiskt ska lära ut musik, eller vilket ämne man nu har. Det handlar om att ha verktyg som man faktiskt kan ta fram när man står inför klassen. Då kan man inte läsa något fint som Dewey sagt och räkna med att man har klassen i sin hand. Visst det är viktigt att lyssna på eleverna men när jag står där inför klassen kvarstår faktumet att det i första hand är jag som lärare som ska ha kunskaper att dela med mig av. Man vill inte stå där stum inför klassen. Ju mer kunskaper man har med sig, ju tryggare känner man sig också i sin roll. Självklart handlar det om ett möte, men eleverna kommer också till skolan för att de faktiskt vill lära sig något. Även fast jag är för en pedagogik där man tar vara på elevens erfarenheter, så tror jag inte man får laka ur ämneskunskapen hos lärarna. Visst en del har jag lärt mig på musikskolan, men mycket har jag tagit reda på själv. Universiteten ska nog fundera över vilka slags lärare de vill utbilda. Snälla flum flum lärare eller lärare som faktiskt har något att komma med. Detta stärker självförtroendet hos lärarna, gör att de kan ta för sig mer och ta mer plats, och det leder i sin tur till att eleverna blir motiverade, för en lärare som är engagerad i sitt ämne vill man lyssna på . Det fick jag höra senast idag av en elev på ett mentorssamtal.

Så mer kunskap och mindre fina teorier och flum flum snack!

Då kommer ju visserligen följdfrågan: Vad är kunskap? som också är mångfacetterad, men där kanske du kan ta vid Alex!

Kram på er alla!

En fråga om Universitetens omdöme

Jag läser just nu till grundskollärare, eller lärare för tidigare åldrar som det kallas nu för tiden. Jag tänkte här skriva ett inlägg om Utbildning kontra Verklighet. Jag har ju nu lite drygt hälften av utbildningen kvar och har mycket erfarenhet från olika håll både inom utbildning och som uttövande pedagog.

Jag märker mer och mer att Universitetet kanske saknar insikt om vad arbetsmarknaden kräver. Jag förutsätter att en yrkesutbildning som lärarprogrammet är noga avvägd. Men jag tycker mig se en oroande utveckling av att en sorts lärare utbildas och en annan sorts lärare får jobb. Jag har en teaterpedagogexamen i botten - med en specialisering mot rytmik/dans. Jag kommer ha svenska motsvarande f-5, matematik f-3 och engelska f-5 när jag läst klart alla mina ämnen. Då kan jag antagligen ta musikundervisning på lägre åldrar med mina 60hp musik/rytmik kurser. Men en klasslärare har samtliga ämnen och i någon framtid vill vissa beslutsfattare se hur vi lärare är behöriga i alla ämnen vi undervisar. NÄR är en lärare behörig att undervisa? Är det efter 10 veckors flygkurs (ytkunskap)? Eller är det efter ett år med dykarlicens (djupförståelse)? Vill vi ha lärare som kan lite om mycket men mycket lite om allt?

Vad är allmäna pedagogiska kurser till för om så är fallet? borde inte vi ha fler ämnesterminer istället för att studera döda poeter och läroplaner?

Drog jag fel kort när jag bestämde mig för att satsa på grundämnena svenska, matte och engelska? skulle jag tagit en flygkurs i lite alla möjliga ämnen och struntat i att lära mig simma på djupt vatten?

Just nu läser jag min matematiktermin på 30 hp, den ger mig behörighet att undervisa i matematik i F-2 - men vi avhandlar kunskapsspannet F-5-6 i ett F-9 perspektiv.

Strategiskt kunde jag valt en halv termin matte och en halv termin engelska på halvfart - men skulle jag då kännt mig redo att undervisa i dessa ämnen? Hade jag hunnit bottna i ämnet under 10 veckor? Tror inte det. Livet är kort och konsten är lång. Jag anser att studier är en konst. Du kan inte slarva med grundstenar eller bygga hus av förståelse med bara 10 veckors-klossar.

En lärarstudent frågade mig vad jag brann för mest: ämnet eller yrket... jag passar över denna fråga till Maria - och funderar vidare själv. För mitt svar var först yrket - men jag undrar inte om det är ämnet ändå innerst inne.